hej!:) tänkte försöka börja om me bloggningen... pausen blev lite längre än ja trodde;p

just städat klart(orkar inte mer..). jag och sara kom på(egentligen ba jag men;)) att jag skulle byta rum, så nu bo ja uppe igen! städat ur min garderob på sånt ja int vill ha å de som ä för litet, 2 banankartonger mindre med kläder, men det är fortfarande 2 fulla garderober-.- 

de känns som att de va en evighet sen sara sovde över hos me, så de fanns inget annat val än att hon sov här inatt:D

ska ta å va lite social me sara nu, hejdå!:)

jag hade redan skrivit klart dehär inlägget i huve.. men nu när jag ska skriva de blev de mke svårare..

mamma, jag är less på att låtsas vara stark varje dag, för sanningen är att jag saknar dig och behöver dig verkligen.. du kände mig verkligen, då jag va ledsen eller sur så visste du att det jag verkligen behövde var bara att du satt och lyssnade och gav mig en stoor och lång kram, en kram som bara du kunde ge.. jag är rädd, verkligen livrädd att glömma hur du såg ut, att glömma hur din röst lät och mest rädd över att glömma hur mycket du älskade mig, och hur mycket jag älskade dig. Du var verkligen en person som ALLA gillade,  därför vet jag att jag inte ljuger då jag skriver det här, du är väldigt saknad!                            

                                                 Jag saknar dig verkligen!

jag vet att vi var långt ifrån vänner ett tag.. men inte förrän de var försent insåg jag att det var inte du jag var arg på, det var cancern.. men du förlät mig alltid, även om jag verkligen inte förtjänade det. För jag tror att du visste, visste att jag egentligen inte menade det jag sa eller gjorde.

Det kommer dagar då allting rullar på, sen kommer det dagar då allt bara är skit och då hjälper du mig, genom att jag vet att du är inte borta , du har bara åkt till en annan plats, en bättre plats.